En sliten metafor ligger löjligt nära till hands när man
skall beskriva hur mycket Krister Jonsson har på gång. Han är en av landets flitigaste
jazzgitarrister, som nyligen, för tillfället och framöver är ute och spelar med
Almaz Yebio, Viktoria Tolstoy, Marilyn
Mazur & Josefin Cronholm… m.fl. Nyligen släpptes också Truckload, andra plattan
med återuppväckta Krister Jonsson Deluxe, denna gång bestående av Dan Berglund, Peter Danemo och cellisten Svante Henryson.

Underground på
torsdag… Du är den enda gitarristen i vårens program. Hur känns det?


Va? Oj!

Du får kanske börja
med att visa upp ditt instrument…


Ja, och hålla ett föredrag med relevanta
historiska fakta, haha!

Vad kommer ni att
hitta på då?


Jag kan säga två saker om det: 1. Jag vet inte.
2. Det kommer att bli jättekul! Det kan ju verka lämpligt att säga det här… men
det är alltid väldigt kul att spela med Mathias.

De andra två, Johnny
Åman och Rasmus Kihlberg har du också spelat med tidigare, men kanske inte i
denna konstellation?


Nä, exakt denna kombination är helt oprövad.
Johnny är ju en basist av rang. Rasmus har jag spelat mycket med, inte minst i
Viktoria Tolstoys band. Han är trygg, och då menar jag inte trygg som tråkig,
utan trygg i ordets mest positiva betydelse!

Du lärde känna
Mathias i New York. Berätta.


Vi kände till varandra innan, men det var där vi
började ses. Jag bodde där 1,5 år 1993-95. Det uppstod lite av ett
svensk-danskt musikergäng där. På sätt och vis var det Mathias förtjänst att
jag kom dit, för jag ringde honom och kollade om det fanns en chans att söka
till hans skola. Och det fanns det! Det var ett fint gammalt college – Mannes –
med en jazzskola i källaren. Det var en bra tid i mångt och mycket. Framför
allt för att man kunde gå ner på stan och spela och möta en publik.

Gitarr alltså, är
inte det i hög utsträckning en materialsport?


Tricket är att få det att inte låta så!

Jag tänker på gitarrsamlare,
och att det måste vara ett av få instrument där gemene man känner till olika
gitarrmärken och deras inbördes status. En tenorsax är en tenorsax, men elgitarren
är inte bara ett instrument utan också en accessoar som följer trenderna, och byter
skepnad och material med epok och genre. Hur förhåller du dig till det, som
gitarrist?


Visst är det så, kanske för att de bilder som spridits
av gitarrister genom musikhistorien har varit så ikoniska. Man vet hur Hendrix
ser ut med sin Strata. Och de flesta vet hur BB Kings gitarr ser ut. Visst
märker man att det går trender i det där, att vissa gitarrer är mer inne än
andra. På 1980-talet var det hockeyklubbor som gällde, sen kom grungen, där
framförallt Kurt Cobains Fender Jaguar var stilbildande.

Bryr du dig om detta?


Den jag själv kör mest när det är jazz och
liknande är samma gitarr som jag haft i 20 år. Jag skulle börja på folkhögskola
och behövde en jazzgitarr. Då blev det en Gibson och den har jag haft sen dess.
Sen är det ju så att om man skall spela traditionell jazz så vill man ha en
stor kropp, en s.k. jazzburk. För att få ett rikt och varmt ljud, som är
ofärgat utan att man blandar in pedaler. Så nog finns det ett ljudideal, men
delvis är det kanske också en stilgrej.

Finns det
gitarrmärken som skulle vara ”helt fel” att använda i jazzsammanhang?


Jag skulle nog höja på ögonbrynen om någon kom
in och började spela jazz på en hockeyklubba från glamrockstiden. Så jag är nog
inte helt opåverkad själv.

Pedaler gillar du?


Ja, det har jag hållit på med mycket för att
bygga en stor klangvärld. Jag använder olika pedaler för att få bort attacken i
gitarrljudet. En låtskrivare och producent sa till mig en gång: ”Det låter inte
som gitarr när du spelar”. Det var fint sagt, tycker jag.

Vad tar du med för
pedaler på torsdag då?


Antagligen mer än jag behöver. För jag orkar
inte stuva om, jag har ett litet bord med grejer. Men jag tror nog musiken
kommer att bygga på ganska vanligt gitarrspelande.

Har du några
gitarrhjältar idag?


Ja du, just nu är jag kanske lite tråkigt i
otakt med tiden, men jag skulle nog säga att jag den senaste tiden varit
upptagen med Jimi Hendrix och Jim Hall. Hendrix för att man inte hör en gitarr,
utan ett uttryck. Jim Hall för att han är så sparsmakad. Jag lyssnar gärna på
gamla inspelningar med honom och Sonny Rollins eller Paul Desmond. Det är inga
stora gester, men smakfullt och understödjande av harmoniken. Långa tider
undviker jag dock att lyssna på gitarrister, för det gör det svårt och snävt
att bibehålla en personlig stil då. För mig kan det vara mer givande att lyssna
på Bill Evans, pianisten, som är en stor favorit. Det är viktigt att få näring
från andra källor än det egna instrumentet.

I samma stund vi pratar Jim Hall kommer Krister på att han
skall ut och spela med 50-årsjubilerande danska världsbassisten Bo Stief.
Tillsammans med percussionisten Ayi Solomon har de en all-star trio, och Krister
blir alldeles glad när han nämner det.


Bo Stief är så ytterst vital! Tänk att efter ett
helt liv fortfarande vara så sugen på musik. Det är otroligt inspirerande,
tycker jag. Och jag måste också nämna att jag spelar med den rumänska
sångerskan Maria Raducanu, hon är värd all uppmärksamhet. Och Linda Pettersson –
också en fantastisk sångerska!

Krister har onekligen en gitarrist med många strängar i
elden, eller vad det kan heta.

/Oskar Ponnert intervjuade