Hej Daniel, vad
kommer att hända på torsdag?


Det får vi se på onsdag, när vi repar!

Nytt material lär vi få höra, och färgat av stundens
ingivelser har det alla förutsättningar att bli. Daniel arbetar just nu med
ett kommande hiphopalbum. Visserligen är det ännu på demostadiet, men han har
ett helt gäng nya låtar med sig i bagaget, som han gärna vill prova.


Sen skall vi göra plats för mycket improvisation
också.

Daniel Boyacioglu och Mathias Landæus känner varandra sedan
länge. Deras historia går tillbaka till 2002, och Queso Negro Allstars (senare
Sonic Mechatronik Arkestra), som huserade på Mattis Cederbergs klubb Queso
Negro på Fasching. Mathias spelade Rhodes och syntar och Daniel klev in som den
unge rapparen och körde sina texter.


Jag hade precis börjat som poet då. Jag jobbade på en Shell-mack, och Mattis bror
brukade komma in och handla korv där. Det var så jag kom i kontakt med dem. Jag
var en hiphopare som hamnade i ett jazzsammanhang. Det var helt knäppt i
början, för jag förstod inte vad ett solo hade för funktion. Jag bara gick på
feeling, och hoppade in mitt i när någon körde sin grej. Min enda relation till ett band dittills hade
varit The Roots.

Men slängde de inte
ut dig?


Det var ingen som sa något!

Idag då, vad skulle
du säga är den konstnärliga likheten mellan poesi och jazz? Friheten?


Jag gillar inte det ordet, det är inte så…
innehållsrikt. Frijazzen kan t ex många gånger vara mindre fri än andra former.
Ett bättre ord är loose, som lös i formen. Att flera saker kan få hända inom en
form.

Ni repar alltså en
dag innan, räcker det?


Inför ett framförande behöver vi egentligen inte
ses så länge. Bara alla förberett sig på egen hand, och gjort sig vana inför
uppgiften. Alla fyra kan bära föreställningen. Men det är en extra utmaning som
poet. Musikerna pratar ju samma språk, men sen kommer jag med texten, som är
ett helt annat språk. Jag är inte ett instrument.

Tar ni bara vid där ni
slutade sist?


Näe, jättemycket kan ju ha hänt konstnärligt och
i våra liv mellan gångerna, så vi måste börja med att mötas på nytt.

Du vet att Mathias
skaffat jazzskägg, va?


Nej, eller jo, kanske… Vi sågs i vintras och
käkade i Stockholm. Jag minns inte om han hade skägg då, men det kanske han
hade. Jag minns bara att det var kallt som fan.

Daniel har vunnit priser som estradpoet, stått på Dramatens
scen, turnérat med Riksteatern och uppträtt med Mando Diao med mera, med mera. En
gemensam nämnare i hans breda konstnärliga verksamhet är onekligen scenen.

Vad betyder scenen
för dig?


Jag skulle vilja definiera scenen som mitt
piano. Jag använder mig av scenen för att höra hur orden låter. Scenen är mitt
instrument, det är där jag använder min musikalitet. Hade jag ingen scen skulle
jag öva i vardagsrummet framför mina kompisar. Sen blir det med tiden en
intuitiv process, även i skrivandet hör jag ju hur det låter. Jag är väldigt
rytmkänslig. Rytmen är det som kan avgöra vilket ord jag använder. Scenen är
också ett sätt att träffa sin publik, och inte minst så är det en viktig
inkomstkälla.

Du är en rätt så
fysisk poet, stämmer det?


Mer fysisk person än fysisk poet, tror jag. Men
det är omöjligt att låta bli att ta med det fysiska in i poesin. Jag har alltid
hållit på med idrott, bland annat tränat brottning. Men jag var aldrig en sån
som gick och drömde om OS och såna grejer. Jag gillade att träna, men jag var
kanske inte brottare i själen, jag var nog mera en poet hela tiden. Alltså, jag
var ingen estetunge – jag gick Natur och jag gillade idrott!

Sommaren 2011 genomförde Daniel ett väldigt fysiskt projekt.
Han bestämde sig för att cykla från Stockholm till Gibraltar, för att testa hur
det skulle inspirera och påverka hans poesi. På vägen skrev han dikter som han
publicerade direkt i en blogg på nätet.

Vad var drivkraften i
det där cykelprojektet?


Jag har aldrig sett mig som en professorstyp, en
som sitter inne och grubblar. Jag måste få undersöka på fältet. Cykelprojektet
var en strävan att komma bort från det där sittandet i soffan. Jag ville helt
enkelt resa mig från sittställningen.

Lyckades det?


Ja, och det var skitskitbra för skrivandet! Tänk
dig att bli helt utmattad efter åtta timmars cykling, att tvingas hitta ett
hotellrum innan kvällen, tvätta rent sina cykelbyxor, äta, sova… och så nånstans
däremellan vara tvungen att varje kväll leverera en dikt! Då måste man gå på
sin intuition. Det är på liv och död, nästan.

Bloggformatet är ju
väldigt direkt mot läsarna. Fick du något utbyte av dem?


Mycket! Och uppmuntran. Jag insåg att poesi kan
vara mycket annat än en tryckt bok. Den
expertisen som det innebär att sitta i sex år och flytta kommatecken… alltså, bara
poeter kan hålla på och undersöka skillnaden mellan två ord som vi gör, och den
kompetensen har man till att skriva dikter. Förut fick man sen vänta på sin tur
att bli publicerad. Men idag är det
annorlunda. Idag finns det andra möjligheter att tillgängliggöra den
kompetensen. Jag använder till exempel gärna Facebook och skriver skitambitiösa
statusuppdateringar, texter som ger mig stor tillfredställelse att skriva.

Ville du inte göra en
tryckt bok av bloggen?


Tanken var det från början, men sedan upplevde
jag det som ett fulländat projekt så som det var. Ändå tror jag att boken
fortsatt kommer att ha en viktig roll. Jag tror inte att facebook tar död på
den tryckta boken.

Vår vana att hela
tiden formulerar oss i sms, på Twitter och Facebook, kommer det i framtiden att
skapa bättre poeter?


Nej, jag tror att den skara människor som är
såhär onormalt intresserade av nyansskillnaderna mellan orden, som älskar
språket, den skaran är relativt konstant.
Tvärtom så tror jag att det skapar skitmycket slapphet. Man kan alltid
skriva 3 sms till om det man ville säga inte gick fram i det första sms:et.

Du undervisar en del
i poesi och skrivande. Varför?


Jag anser att språket har en oerhört viktig
funktion i samhället. Medborgarna måste äga sitt språk, och det finns stora
faror med ett fattigt språk. Därför är det bra att träna sig i att skriva dikt.

Förra veckan gästades Underground av en stjärnsaxofonist,
som också var narkossköterska. Denna veckan har vi alltså en av landets bästa
poeter på plats. Och då visar det sig att hans identitet också är tudelad.
Daniel Boyacioglu är sedan en kort tid tillbaka även utbildad brandman.


Ja, jag har precis inlett min karriär, och det
är skitkul! Innan jag började utbildningen så hade jag tappat intresset för
poesin, men nu har jag fått en massa lust igen. Jag behövde känna ett
oberoende, och ha en identitet till. Jag är mycket friare och gladare nu! Det är ett bra jobb, alltså! Det finns en
direkthet i det. Du kan rädda någons liv!

Att bli brandman är
en klassisk barndomsdröm, var det det för dig?


Nej, jag kan inte komma ihåg att jag någon gång
sagt att jag ville bli brandman. Det är senaste åren som det seglat upp, när
jag funderat på vilket jobb jag skulle ha. Det skulle vara något som låg långt
borta från poesin och som inte kunde störa mig som poet. Detta är perfekt, med
skift – tänk att man kan vara ledig en hel måndag! Och jag får träna på jobbet,
det ingår i arbetet att hålla sig i form!

Du kallas Dana Brandmana
av din systerson. Det är ett grymt artistnamn ju! När ska du börja använda det?


Haha, det får vi se! Han har också hittat på en
sång: ”Dana Brandmana / från Lule in till stan”. Haha. Jag vet inte var han
fått det där med Luleå ifrån… men han är rolig.