Oskar Ponnert gör en resumé av säsongens allra första set:

Det är säsongstart för Underground, nere i källaren på Lundia. Lokalen är så där trivsamt fullsatt, så att det fortfarande går att greppa en stol och trycka sig in på en ledig yta, minuten innan det börjar. Musikerna på scen gör sig redo. Publiken är det redan. Sorlet är svagt för att inte säga obefintligt, när Mathias introducerar kvällens gäster och berättar hur Mattias Svensson, Kresten Osgood och Gilbert Holmström spelade här för ett par år sedan, och då blev så inspirerade att de satte ett namn på konstellationen – In Treatment. Ikväll skall konserten spelas in för att ges ut på skiva.
– Så ni får gärna stänga av era mobiltelefoner, eller sätta dem på flygkapning eller vad det heter.

Det blir en förstakväll som sätter trivselflaggan i topp. In Treatment, med rutinerade Gilbert Holmström, levererar bebop när den är som allra mest helande och värmande. Tenorsaxens blåtoner, pianots sinnlighet, kontrabasens elasticitet och trummornas finurlighet, allt finns i rummet lika självklart som de rutiga dukarna på borden. Och varenda ton tas emot av en publik med ett oerhört fokuserat kollektivt lyssnande, som om Underground var något slags musikaliskt spa.

Ett par tre låtar in förklarar Gilbert det som inte behöver förklaras, bandnamnet. Att jazz är terapi, att behandlingen just har börjat och att han hoppas att vi skall må bra. Hans göteborgska dialekt bara förstärker mysfaktorn. Hans egna låtar heter sånt som Requiem och Snowflakes. Man tycker att man hört det i nån film, och det är lätt att se snöflingorna dansa ner från natthimlen.

De spelar också andras låtar, bland annat en fin sak vars titel ingen på scen kan komma ihåg.
– Men den är skriven av Charles Davis, säger Gilbert.
Fast en sån oprecis information köper inte publiken.
– Vem är Charles Davis? frågar någon rakt ut.

Då ser sig Kresten nödgad att lägga ifrån sig trumstockarna. Han reser sig och kliver fram till micken. Sen håller han en liten föreläsning om Charles Davis, som i hans tycke är den allra bästa bebop-saxofonisten. Som den sagoberättare han är kryddar han dessutom biografin med en anekdot från ett gig där Davis försvann i pausen mellan två set, och kom tillbaka med en enorm diamantring på fingret, som han stolt visade upp för alla.
– I think that´s such an awesome thing to do between two sets! garvar Kresten.

Första set avslutas med en hyllning till framlidne John Tchicai, som stod på denna scen för tre år sedan. Mathias beskriver det som en magisk kväll, när han fick chansen att spela med denna frijazzikon. Kresten har komponerat låten Tchicai in heaven, och för första gången på kvällen sträcker han ut bakom trummorna och visar att han är en sagoberättare också med trumstockarna.

Lite skivinspelningskoncentration. Lite skön jazzterapi. Lite undervisning. Lite Krestenmagi. Våren 2014 på Underground kunde knappast börjat bättre.

Dessutom har Sydsvenskans Alexander Agrell recenserat.