Oskar Ponnert ringer upp Per “Texas” Johansson

Nu på torsdag kommer multiblåsaren Per ”Texas” Johansson till Underground. Han har varit ganska sparsam med liveframträdanden de senaste åren, men verkar väldigt peppad när jag når honom på telefon.

Per, vad händer på torsdag?

– Det blir spännande! Mathias och jag har ju spelat mycket ihop tidigare, framför allt på Glenn Miller i Stockholm. Vi kanske skakar liv i lite gamla låtar. Det är så länge sedan nu, så det skall bli riktigt kul.

Hur minns du de där första åren runt millennieskiftet på Glenn Miller?

– Jag minns det som otroligt roligt. Öppet och opretentiöst, kanske inte helt nyktert. Nu måste man boka tid månader i förväg. Då gick man bara dit och spelade. Det var bara kul. Och det var ju Mathias som startade det där med sin trio.
Per ”Texas” Johansson satte spår i den svenska jazzen kanske främst under slutet av nittiotalet, då han var väldigt synlig och produktiv. Han gav ut flera hyllade plattor på EMI och förgyllde inspelningar med Robyn, Rebecka Törnqvist, Sophie Zelmani, Lina Nyberg, Bo Kaspers Orkester m fl. Sen försvann han lite grand från rampljuset. Till stor del var det självvalt, då han tog ett steg åt sidan och började läsa till sjuksköterska.

Utifrån, och kanske för oss som minns hans medryckande sax- och klarinettspel och hans vackra lite nordiskt klingande kompositioner, kan det verka som ett konstnärligt nederlag. Man vill ju gärna tro att jazzen är ett livslångt kall, att det är helt kompromisslöst och att den genialiske musikern inte har något annat val än att slava under sin talang. Jag söker därför någon förklaring, men Texas är ganska svävande, och hävdar nyktert att alla försök till förklaring bara är efterkonstruktioner.

-Jag blev väl trött på mig själv helt enkelt. Precis som alla som håller på så måste man till sist hitta balansen, när man plötsligt upptäcker att något man tyckt mycket om inte längre är så viktigt. Eller så var det bara att jag inte orkade jobba mig igenom en konstnärlig kris, jag vet inte.

Idag jobbar han som narkossköterska på Huddinge Sjukhus, och har musicerandet mer som en bisyssla. Men balansen tycks han ha hittat. Även om han valde att ta en annan väg, så har han aldrig slutat spela.

-Det var ju inte så att jag sålde grejerna. Och jag har komponerat hela tiden.

Vad upplevde du som största skillnaden, när du gick från att syssla med musik på heltid, till att ha det mer som en hobby?

-Det mest intressanta är kanske att lyssnandet kom tillbaka. Det var det roligaste, att man kunde gå på konserter och inte måste relatera hela tiden.

Kände du någon bitterhet över att det inte gick att livnära sig som musiker?

-Nej, det vara bara krasst: vad vill jag göra för att försörja mig?

Behövde du förklara dig på något sätt?

-Haha nä, det vore ju kul om nån brydde sig… Nä. Det var mest morsan som undrade: Är det nåt fel, eller? Haha.

Så vad är det bästa med narkosyrket egentligen?

-Det är ett ganska dolt yrke. Ingen kommer i håg en liksom.

Det finns kanske några beröringspunkter med hur man arbetar som musiker, i ett tajt team och så…?

-Kanske, och man jobbar med knark också! Nä, skämt åsido så finns det säkert vissa likheter. Det är mycket dötid, då det är väldigt lugnt, men sen blir det intensivt och det är spännande! Det är ungefär som Charlie Watts sa: 5% work and 95% hanging around.

På senaste tiden har Per fått lite musikalisk nytändning, och till och med tagit tjänstledigt för att hinna med musiken.

-Jag har spelat in med bl a Mats Äleklint. Det kommer en platta snart och likaså gör jag en platta med Cecilia Persson. Sen blir den en grej med pianisten Klas Nevrin också, i en trio med Ricard Österstam på trummor. Så visst känns det som en nytändning! Fast det får jag kanske äta upp att jag sa, haha. Om du ringer imorgon så är det kanske annorlunda…

Så var det ju det där med hans namn. Först fick han smeknamnet Texas för att kunna hållas isär från en annan välkänd saxofonist med samma namn i passet, Per ”Ruskträsk” Johansson. På senare tid har det dykt upp en Per ”Texas” Johansson till, en fotbollsspelare från Halmstad, som bloggar och lägger original-Texas i mediaskugga.

-Han tog mitt namn! Jag tror han spelade klarinett en liten tid och då började kompisarna kalla honom Texas efter mig. Men han gillar visst inte min musik.

Men namnförväxlingarna stannar inte där. Den som googlar finner också uppgifter om att Per ”Texas” Johansson gjort omslagsillustrationer till flera skivomslag i en genre hyfsat långt bort från jazzen – death metal. Jag misstänker att något inte står rätt till, men måste ändå nämna detta för att reda ut frågan. Texas bara garvar i luren.

-Så spännande! Man vill ju inte vara den som dementerar såna intressanta uppgifter. Haha. Vad skall jag säga? Ingen kommentar!

Synd, det hade varit intressant att höra dig utveckla vad som får en jazzmusiker att extraknäcka som illustratör av dödsmetall…

-Håller med, trist att det eventuellt inte är sant då. Haha.

Vad plockar du med dig för instrument till Lund på torsdag?

-Tenorsax, klarinett och basklarinett. Och kanske mitt nya engelska horn – om jag vågar. Det är ett lite lynnigt instrument som skiljer sig mycket från de andra träblåsinstrumenten. Jag har inte haft det så länge heller… vi får se.